Gott Nytt År

Önskar vi er alla!

Lammen påväg till matbordet.

Vinterresa till N Y - sista delen

I New York saknas knappast något; vad sägs om färsk vattenkrasse för 75 cent bunten i Chinatown.



Och sådana här avlånga gurkiga auberginer bara måste vi odla själva nästa år.

En dag när vi letade efter MoMA - Museum of Modern Art som ligger inne i gyttret runt de största varuhusen på Femte avenyn så gick vi först 53e gatan österut istället för västerut. Plötsligt i en liten glugg mellan två jätteskrapor verkar någon längtat efter ett vattenfall. Och byggt ett.



Mörka trädstammar avtecknade sig mot den upplysta brusande vattenväggen som var rejält stor som synes.



Ljudet av forsande vatten ekade mellan husväggarna och Femte avenyn o Zephora o Macys kändes med ens långt borta...
En dag när lite ljummare vindar svepte över Manhattan tåg vi tunnelbanan till grannbyn Brooklyn. Här ligger en sevärdhet vi bara kan rekommendera; Brooklyn Botanic Garden.



Här kan man lugnt vika en dag och bara bli upplyft. Det är vackert, smakfullt och intimt på samma gång och det var helt enkelt svårt att åka därifrån. I magnoliaskogen där alla ludna knoppar bidar sin tid skulle man gärna klä ut sig till en grå ekorre bara för att få vara kvar till vårens knoppsprickning.



Nu när bladen är väck kan man njuta av alla städsgröna underplanteringar. Man använde sig flitigt av vanlig murgröna



men också skuggröna (Pachysandra terminalis) och vintergröna (Vinca minor) eller lågväxande bambu.



Här förökade dom magnoliorna på klassiskt vis direkt på grenarna



Efter att ha ”skadat” barken litegrann på en utvald gren så binder man en liten svart plastpåse fylld med jord runtom grenen och sen väntar man (något år antagligen) tills det bildas rötter i paketet och klipper av det “nya” lilla trädet som blir sin mor upp i dagen...



Tänk att själv föröka sin favomagnolia, hmmm.


Japanska avdelningen var bara så vacker med sina koi-karpar, trampstenar i vattenytan, hängande katsuraträd och



hängande tallar (Pinus strobus ´Pendula´). Vill vara ekorre igen.



Här står de stora o stolta japanska körsbärsträden på rad. När de blommar kan det nog vara trångt här på stigen...

Till sist något typiskt amerikanskt; många donerar pengar till olika ändamål och som tack får namnet leva vidare i evig tid.



Men, vem vill inte ha en bänk att sitta och minnas sin mamma på?

Vinterresa till N Y - del 2

You may say I´m a dreamer, but I´m not the only one...

I Central Park, New Yorks stora grönområde där vi då och då strövade omkring hittade vi denna mosaik av Yoko till minne av John. Hoppas de här barnen heller aldrig kommer att sluta drömma om en värld utan krig...

Central Park är verkligen stor, den rymmer till och med en insjö mitt i,

och runt sjön finns ett inte så pjåkigt joggingsspår



Vi hittade också en amerikansk variant på en s k fåfänga



även om de omgivande husen med tiden vuxit om utsiktstornet!

De träd som fortfarande bar någorlunda mycket blad var de vita mullbärsträden, som också hade antagit ansenliga proportioner här i parken.


Det är också kul när träd får breda ut sig som de vill. Såna här märkliga grenar hade nog en svensk stadsträdgårdsmästare avlägsnat för länge sedan.

Någon kan ju få för sig att klättra här!

Vi kom nog i senaste laget för växtligheten trots allt; till och med prydnadsskålen hade fått ordentligt på pälsen av minusnätterna men det var kul att se att kålen flitigt användes


som färgklick i urnor och privata trädgårdar



Fortsättning följer...

Vinterresa till N Y - del 1

5e till 15e december 2010 - tio dagar, några med snöflingor, i New York.

Tio dagar fyllda med goda intryck av mat, människor, jazz, stora hus, oersättliga tavlor och faktiskt - trädgårdar både bland skraporna och lite mer lantligt.
Det började med att vi helt nära Chinatown snubblade över instängda trädgårdsskulpturer i marmor och gjutjärn.

Inte så enkla att ta hem som handbagage precis - rostiga damen hade nog behövt egen platsbiljett - men de var till salu; lockande gamla, mossbelupna o säkert inte billiga.

Och, de gav mersmak på fler trädgårdsupptäckter.

Något som varje stad med självaktning har är en botanisk trädgård, och New York hade faktiskt två stycken visade det sig. Vi började på den till ytan största o en av de äldsta i världen, New York Botanical Garden, som är klassat som National Historic Landmark och ligger i Bronx. Stort var det verkligen, även gångstigarna, som i Sverige kunde klassat in som en bättre landsväg. Här och var möttes vi också av (så gott som tomma) tågvagnsset som skulle hjälpa folk runt i parken.

Vi promenerade runt i många timmar, gapade åt stora träd, aldrig har man skådat så stora tulpanträd som här.
De rakväxande enstammiga tulpanträden var fredade av indianerna och fick bara användas till att göra kanoter av (ungefär som Kronans ekar i södra Sverige som gick till skeppsbyggen).
Och sockerlönnar och kärrekar var verkligen grande. Vi hittade också lite persimoner (Diospyros virginiana) på marken som vi ska pröva att pilla ut fröna ur och så, den är härdig i zon 1 åtminstone. Ett annan spännande bekantskap var Idesia Polycarpa (ursprung Kina) med vackra röda klasar hängande vintern igenom tydligen.

Ett sådant träd borde man pröva att sätta hemma - det verkligen lyste upp!
Efter ett par timmar runt nollan var det sedan skönt att gå in i uppvärmda växthus;

torka bort imman på glasögonen och slå sig ner vid en fontän,

o bara dofta på blommorna.


Fortsättning följer...

Vintern är kommen.

Snön ligger tung på växthustaken och innanför hänger druvorna.

Dom har blivit rejält sockerstinna nu på slutet, märkligt nog har småfåglarna låtit dom vara ifred ännu. Vin eller marmelad? Det är frågan.
Även kiwifrukterna börjar bli färdiga,

först nu i slutet av november har de blivit riktigt söta och al dente.

Snöns tidiga ankomst gjorde det jäktigt de sista dagarna, men nu har vi i alla fall fått ner alla årslammen nära gården.

De utfodras ute på grönsaksjorden och kan när de vill gå in i stora växthuset och få lä och vila. Vi har delat in det 500 kvm stora växthuset i två delar så tacklamm och bagglamm kan gå var för sig. El-staket och grindar håller dom på var sin sida om gränsen.
Med snön kommer alltid ett sorts lugn över hela dalen, naturens ljud blir dovare, ens egna steg blir tystare. Det känns som om någon lagt ett stort täcke över allt och alla och tydligt visar att nu får ni allt ta och vila ett tag.

Bejaka fåret inom sig; ta det lugnt, äta mjölksyrat, bida sin tid.

Under mispeln kan man kyssas...

...men också hitta en och annan nerfallen mispelfrukt.
Regnet har varit ihärdigt i flera dagar men nu på morgonen är det äntligen uppehållsväder. Det har inte varit några minusnätter nu på ett tag men nästa vecka utlovas riktig vinterkyla. Så, nu kan vi inte vänta längre, det är dags att plocka de gyllena mispelfrukterna. Vi ger dom några timmar bara så misplarna får en chans att torka upp litegrann.

Vissa grönsaker trotsar novemberrusket riktigt bra; sanktvictorpurjon blir bara vackrare för varje dag

och den stolta och goda palmkålen likaså,
medan skockorna verkar lite snuviga och kylslagna. Det får bli stekta skockor ikväll helt klart.

En grönsak som bara längtar efter ett snötäcke att övervintra under är machésallaten - vår vintersallad. Den måste vara nästkusin med isbjörnen eller nåt för kylan bekommer den inte alls.

När den tiden kommer är det bara att sopa bort snön och plocka med sig in. Och nu, mot misplarna - här är ingen tid att förlora!

Befria tagetesen!

Det fanns en tid, för ganska länge sen nu, när vi nyligen flyttat in på Djupadal så förklarade vi för oss själva att hela gården var en TZ, en tagetesbefriad zon. Nyinkomna från Bondegatan på Söder ville vi odla allt som gick, blommor o blader o grönsaker, allt ville vi testa, utom då just tagetes. Vi till och med skröt för vänner o grannar att vi minsann fullt ut var en TZ, och det blev en del av vår odlaridentitet.

Hur kunde vi vara så enögt dumma att göra det?

Det är förstås klart att vi nog fick en, nästan dödlig överdos hos Lasse i Västra Ryd som varje sommar odlade hela skogstomten o uteplatsen full med orangea små själlösa tagetesar, och egentligen hela ens uppväxt på sjutti- o åttitalen var kantad av denna pålitligt blommande men ack så tråkiga självklarhet i kommunala rabatter o urnor. Mycket av olusten kom nog också från doften som ofta var nog för att locka fram en skärande migrän...

Men det var då de, nu är det andra tider, och i år har vi verkligen hittat den rätta platsen för tagetes; i växthuset, sambo med tomatrankor o korta slanggurkor.


Det är som om den nu äntligen fått komma hem, härstammande från Sydamerika uppskattar den ju förstås precis som tomaten växthusets ombonade miljö.

Samtidigt som vi äntligen befriat tagetesen o släppt ut den i värmen så har vi också befriat oss själva från ännu en inskränkt fördom.

Och det är väldigt roligt att skörda tomater bland alla dessa storväxta blommor, och även doften kommer nog till sin rätt här i växthuset, alltid skrämmer den bort någon, en vit flygare eller så...

Förberedelser inför helgens skördemarknad

Äppelplockning

kakbak
blombuketter
pumpor i massor
surdegar
tomatskörd.
Och grisarna tränar inför helgens tävling...