Det fanns en tid, för ganska länge sen nu, när vi nyligen flyttat in på Djupadal så förklarade vi för oss själva att hela gården var en TZ, en tagetesbefriad zon. Nyinkomna från Bondegatan på Söder ville vi odla allt som gick, blommor o blader o grönsaker, allt ville vi testa, utom då just tagetes. Vi till och med skröt för vänner o grannar att vi minsann fullt ut var en TZ, och det blev en del av vår odlaridentitet.
Hur kunde vi vara så enögt dumma att göra det?
Det är förstås klart att vi nog fick en, nästan dödlig överdos hos Lasse i Västra Ryd som varje sommar odlade hela skogstomten o uteplatsen full med orangea små själlösa tagetesar, och egentligen hela ens uppväxt på sjutti- o åttitalen var kantad av denna pålitligt blommande men ack så tråkiga självklarhet i kommunala rabatter o urnor. Mycket av olusten kom nog också från doften som ofta var nog för att locka fram en skärande migrän...
Men det var då de, nu är det andra tider, och i år har vi verkligen hittat den rätta platsen för tagetes; i växthuset, sambo med tomatrankor o korta slanggurkor.
Det är som om den nu äntligen fått komma hem, härstammande från Sydamerika uppskattar den ju förstås precis som tomaten växthusets ombonade miljö.
Samtidigt som vi äntligen befriat tagetesen o släppt ut den i värmen så har vi också befriat oss själva från ännu en inskränkt fördom.Och det är väldigt roligt att skörda tomater bland alla dessa storväxta blommor, och även doften kommer nog till sin rätt här i växthuset, alltid skrämmer den bort någon, en vit flygare eller så...
